Grävningen har blivit uppmärksammat av både radio (P4 Göteborg) och helahisingen.se.

Här bodde Hisingsbor för 11 500 år sedan. Arkeologer undersöker just nu på uppdrag av Länsstyrelsen fyra fornlämningar på Hisingen. Teamet har hittat yxor, gravar, huskonstruktioner och en stensättning:
— I den har vi bland annat hittat två gravgömmor med bränt ben, säger arkeologen Imelda Bakunic Fridén till HelaHisingen.se om en av fyndplatserna.

Stensättningen, Raä Björlanda 205, är beläget på krönet av ett bergsparti. I den har bland annat hittats två gravgömmor med bränt ben, några fragment keramik och en stor del flinta i en bergsskreva. Undersökningen i fält är i dagsläget slutfört och vi ska skicka prover på analys, där särskilt intressant är om riter kopplade till stensättningen kan ses och förstås.

Gravfältet, Raä Björlanda 592, är ett registrerat flatmarksgravfält med dateringar från förromersk järnålder. Platsen har tidigare förundersökts då bland annat en urnebrandgrav togs in, vi har sedan dess hittat ytterligare  sex gravar på platsen. Andra typer av arkeologiska spår, exempelvis kokgropar, gropar och stolphål har också hittats på platsen, dessa behöver nödvändigtvis inte ha med gravfältet att göra, utan kan eventuellt knytas an till den närliggande ”Röra boplatsen” (som undersöktes på 1960-talet, beläget under nuvarande Sörredsvägen) som bland annat är daterad till bronsåldern. Undersökningen i fält av gravfältsområdet är nu avklarad.

Boplatsområdet, Raä Björlanda 593, har flera brukningsfaser, från senneolitikum till järnåldern. Hundratals anläggningar har hittats och undersökts, som vittnar om att minst ett stolpbyggt hus har funnits här. Andra typer av anläggningar är härdar, kokgropar och gropar. Undersökningen i fält av boplatsområdet är nu avslutad.

Skivyxeboplatsen, L2019:6259, är en nyupptäckt Hensbacka boplats från mesolitikum. Fornlämningen ligger i nära anslutning till de tre ovannämnda fornlämningarna. Undersökningen av boplatsen pågår fortfarande, där bland annat kärnor, avslag, pilspets och en skivyxa har påträffats.

Under de senaste två veckorna har vi hunnit hitta resterna av en pir som sannolikt byggdes under mitten av 1700-talet och som enligt kartorna var i bruk fram tills 1900-talet. Fyndmaterialet är mestadels tidstypiskt för 1700-talet med kritpipor och ostindiskt porslin, men vi har även hittat en flätad mjärde. De stora grävningarna i Masthuggskajen fortsätter i höst.

Det är flera delytor inom området som skall undersökas och dessa är alla belägna i stadsmiljö och med olika förutsättningar i förhållande till fornlämningen Göteborg 342. Stora delar av undersökningsområdet ligger i eller i nära anslutning till hårt trafikerad gatumark, nära luftburen och/eller nedgrävd infrastruktur och nära inpå sättningshotade byggnader.

Inom området förväntar vi oss att hitta lämningar efter de gamla masthamnarna, med tillhörande tomtmark och pirar från 1600-tal och framåt. Begreppet masthamn syftar på våtförvaring av mastvirke och timmer. Den tidiga etableringen av masthamnar inom området är delvis okänd. Lämningarna ligger på vitt skilda nivåer från mellan 1–3,5 meters djup under dagens marknivå.

Följ vårt arbete via projektsidan, där vi kontinuerligt kommer att uppdatera med nya inlägg från undersökningarna.

Just nu genomför vi en arkeologisk undersökning i anslutning till gravfältet Raä Stora Kil 14:1, Kil i Värmland. Området förundersöktes av oss i våras och inom den avbanade ytan finns gravar och boplatsrelaterade anläggningar.

Fornsök

Det ovanligaste fyndet är ett fragment av en spetshacka tillverkad av grönsten (kanske amfibolit). Sådana hackor är ovanliga i det arkeologiska materialet och har oftast framkommit på ett osystematiskt sätt vilket innebär att vi känner de arkeologiska sammanhangen för en försvinnande liten andel. För tre hackor påträffade i Göteborg är fyndomständigheterna kända med större precision. En är påträffad vid Kungsladugård, en vid 1930 års undersökningar vid Sandarna och en alltså under de nu pågående utgrävningarna. I samtliga fall är hackorna klart mellanmesolitiska.

Det aktuella exemplaret hittades alltså i det undre kulturlagret tillsammans med övrigt avfall på boplatsen. Hackan tillhör den typ som kallas korphacka, med en modern analogi från sådana hackor tillverkade av metall. Kännetecknande är en symmetrisk form med två böjda och avsmalnade spetsändar, oftast avslutade i en avrundad spets. Skafthålet är borrat från två håll (bikoniskt eller timglasformat) med en troligen massiv borr (alltså inte en rörborr).

Genom att studera och tolka de olika brotten som fragmenterat hackan kan fastslås att den gått av genom en huggande rörelse där hackan dessutom samtidigt vridits. Rent mekaniskt har spetsdelen gått av genom ett komplicerat brott sammansatt av en böjning vinkelrätt mot längsriktningen samtidigt som föremålet vridits i höjdled. Denna vridning har också fragmenterat hackan i skafthålet.

Eftersom det i princip är omöjligt att samordna dessa två rörelser i en huggande rörelse med ett skaftat föremåt på ett avsiktligt vis är det svårt att förstå brottet som en medveten förstörelse av föremålet. Skadorna liknar tvärt om sådan som är vanliga på föremål tolkade som yxor från hela stenåldern. En rimlig tolkning är därför att föremålet gått sönder vid användning för att gräva i marken. En användningssätt som påminner om moderna korphackor.

Denna tolkning av hackans fragmentering, som bygger på de iakttagbara brotten samt föremålets deponering gör en frekvent använd förklaring att föremål av denna sort förstörts rituellt problematisk.

För tre av de övriga föremålstyper som hittills insamlats från det undre kulturlagret, har det genom historien framförts olika uppfattningar om i vilka sammanhang de påträffats och hur de därför bör dateras.

Föremålen är en atypiskt flathuggen skivmejsel, en kölformig kärna (eller kölskrapa som den kallades tidigare) och en trindyxa av bergart.

Skivmejseln anses traditionellt tillhöra ett tidigare skede än Sandarnaboplatsen tillhör, Hensbackakulturen. Exemplaret från Sandarna kommer otvetydigt från det undre kulturlagret och därmed Sandarnakulturen.

För den kölformiga kärnan är läget mera komplicerat och har att göra med hur man uppfattar de föremål som tillhör typen. Det nu påträffade exemplaret bör tolkas som ett förarbete till en handtagskärna och därmed en del av en teknologi som normalt anses tillhöra tiden efter den postglaciala transgressionens maximum (PG). Om denna uppfattning är rätt innebär att sådana föremål inte skall påträffas i material som överlagrats av sediment från sagda transgression. Eftersom en sådan datering av denna teknologi innebär att den dyker upp i Göteborgsområdet betydligt senare än i Danmark/Skåne och Östnorge har uppfattningen genom åren debatterats av olika arkeologer.

Trindyxan är den sista av de tre typerna. Även denna tillförs traditionellt tiden efter PG, även om detta inte debatterats i någon större omfattning. Typen tillhör dock i Östnorge även den tid som representeras av Sandarnaboplatsen. Till detta kommer att en otypisk yxa av en närstående typ (rullstensyxan) påträffades vid 1930 års undersökning av det undre kulturlagret. Att en trindyxa nu hittats är därför måhända mindre överraskande.

Parallellt med undersökningen pågår rivning med tillhörande byggtrafik i nära anslutning till vår yta. De arkeologiska kontexterna ligger därtill på delvis mycket stora djup, vilket innebär en viss risk. Detta har medfört att Länsstyrelsen, i samband med informationsmöte inför upphandling samt i förfrågningsunderlaget, angivit att förmedling ska ske via webbplats och i en populärvetenskaplig sammanfattning.

I vår undersökningsplan och kostnadsberäkning finns 160 timmar avsatt för publik förmedling. Detta ska omfatta uppdateringar på hemsida och sociala medier, både i samband med fältarbetet och under rapportfasen, samt den populärvetenskapliga sammanfattningen.
Våra möjligheter att ta emot besök är därför starkt begränsade. Särskilt gäller detta större grupper. Vi kommer inte heller kunna erbjuda besök dagligen, utan detta får ske i mån av tid. Vi ber om förståelse för detta.

Vi håller på att kolla på om vi kan genomföra någon visning för en något större grupp, men vi återkommer angående detta när vi vet mer rörande säkerhetsbestämmelserna.

Den kommande byggnationen vid Fixfabriken ingår i Göteborgs Stads projekt Bostad 2021, och förra veckan hade vi besök av en av deras medarbetare. Nu finns en liten artikel om vår undersökning på deras hemsida: http://bostad2021.se/aktuellt/unika-utgravningar-vid-fixfabriken/

Inledningsvis upptogs fyra mindre schakt inom Yta A som inte har varit åtkomliga vid de tidigare förundersökningarna, för att kontrollera om boplatsen finns bevarad under det hus som stod på denna plats fram tills helt nyligen. Under cirka 1,5-2,0 meter fyllnadsmassor framkom en bevarad horisont med slagen flinta och denna yta kommer att undersökas vidare i början av maj.

På tisdagsmorgonen inledde vi schaktningsarbetena inom Yta B som är belägen närmast Sannaparken. Efter att ha avlägsnat och separerat matjordslager, påfyllnadsmassor, cykelvägar och bärlager, så framträdde de högst belägna transgressionslagren inom delytan. Transgressionslagren har avsatts på platsen i flera omgångar i samband med fluktuationer i den dåvarande havsnivån. Under mellanmesolitikum stiger havet från cirka 15 meter till 23 meter över nuvarande nivå.

Inom ytan har vi på transgressionslagren hittills påträffat och i plan dokumenterat ett tiotal härdar. Därtill återfinns en del slagen flinta på denna nivå, bland annat en fragmentarisk cylindrisk kärna. Ytan som nu frilagts har varit tillgänglig för bosättning från senmesolitisk tid och framåt (cirka 6000 f. Kr. och framåt).

Inom den avbanade ytan har vi också identifierat kanten på det grustag som fanns här under tidigt 1900-tal, och inom vilket de arkeologiska undersökningarna 1930 och 1942 genomfördes. Grustagets kant är tydligt synlig då man vid igenläggandet av grustäkten lagt lera mot de kvarvarande väggarna för att förhindra fortsatta ras.

Inom Yta B har vi vid tidigare genomförda förundersökningar kunnat identifiera fem kulturlager, separerade av transgressionslager, på skilda nivåer och med skilda dateringar från mellanmesolitisk tid.

Kulturlager 1 6570-6360 f. Kr.
Kulturlager 2 7050-6350 f. Kr.
Kulturlager 3 Ej daterat
Härd mellan kulturlager 3 och 4 7030-6590 f. Kr.
Kulturlager 4 Ej daterat
Kulturlager 5 7570-7310 f. Kr.

Tabellen visar de 14C-dateringar som utfördes vid förundersökningen 2007.
Utifrån iakttagelser vid förundersökningarna samt utifrån arkivmaterial, tycks det som att det understa av de fem kulturlagren inte har varit intressant för grustäkt. Troligen är det så att vi inom delar av Yta B kommer kunna undersöka samtliga fem kulturlager och inom andra delar endast har kvar det understa kulturlagret.

Förväntningarna för Yta B och undersökningarna i stort är att kunna datera de olika kontexterna och studera förändringar i flintteknologi och i människans närmiljö och näringsfång under en cirka 1500 år lång tidsperiod.

Ytan mot NV. Till vänster syns de ursprungliga gruslagren, till höger påförda massor. Mitt i bilden finns ett antal anläggningar. Bilderna nedan visar två av de anläggningar vi dokumenterat hittills.